Olycka

Inatt efter städ på fiket och ett glas vin med Mikaela trampade jag hemåt på min cykel, hem till en varm säng med en fin kille i. Jag trampade på ganska snabbt, och korsade Frankfurter Tor. När jag kommer över på andra sidan cyklar jag bredvid cykelbanan, eftersom att dom kommer i motsatt riktning. Då är det ett jävla pucko som i FULL fart får för sig att han ska köra om 4 andra cyklister, gör det och kommer emot mig. Jag tänker att jag håller mig på höger sida, och det gör han också, men då får han för sig att han ska över till sin vänstra sida, där jag kommer i hög fart. Vi krockar rakt in i varandra. Minns inte vad det sista jag hann tänka var.
Jag vaknar upp på marken och mitt vänstra öra tjuter. Jag lägger direkt mina händer över örat och vänstra tinningen som bara bankar av smärta. Mitt hjärta stannar till i en halv sekund, när jag känner att jag inte har någon känslen alls på vänstra sidan av ansiktet. Det är fyra personer som står över mig och alla ser på mig med dom lugnaste blickarna och pratar lugnt på tyska. Det enda jag får ur mig är; I can´t feel my ear. I can´t feel my ear. I can´t hear anything!
Jag känner med fingrarna och känner vätska runt hela örat. En ung kille med mörk hår ser mig rakt in i ögonen och säger; It´s only your tear, sweetheart. It´s only your tears. Everthing will be alright.
En äldre man står också över mig, han pratar spanska med två av dom andra och svarar; Your ear is fine, your only in chock, it will come back in a minute, I promise you.
Jag ligger kvar och börjar gråta. Kan inte fatta att detta hände mig. Jag tänker på när mamma för några veckor sen sa; Ni har väl hjälm när ni cyklar över hela stan? Hjälm? svarar jag. Nej jag tror inte det du... Jag sa till den äldre mannen; My mom told me three weeks ago that I need an helmet. I feel so stupid now... Han log och sa; It could have been so much worse.
Killen som jag krockade med satte sig upp och verkade helt Ok. Jag tänkte att det är jag som kommer få en utskällning för att jag cyklade på trotoaren, istället sa dom tre spanjorerna till honom att han cyklade alldeles för fort, och att han inte kan cykla om andra när det är så mycket fotgängare och cyklister runt omkring. Han frågade om jag ville till sjukhuset, men jag ville vänta. Han cyklade iväg, och dom tre spanjorerna frågade om vi skulle ringa ambulans eller taxi. Jag ringde Erik. När han svarade kunde jag inte säga vad som hade hänt, jag började bara storlipa. "Cykeln..." snörvlade jag fram. "Älskling, jag hör inte vad du säger?" "Cykeln. Olycka." lyckades jag få fram genom gråtet. "JagharkrockatmedcykelnvidFrankfurterTorochjagharjätteont!" gapade jag till jätte snabbt innan jag började gråta igen.
Spanjorerna sa att dom skulle sätta sig på ett fik bredvid, och frågade om jag ville ha en kopp te medans jag väntade. Jag tackade nej, och dom sa att dom skulle sitta kvar tills dom såg att jag blev upphämtad.
Erik kom cyklandes och jag bara brast ut i storlip. Vi gick hem och jag la min vänster arm i min halsduk som fick fungera som stöd.
Jag var som i chocktillstånd ganska länge, frös otroligt mycket och när vi kom hem satt jag i duschen i säkert en halvtimma. Ipren gel på axeln och ipren tablett för huvudet. Somnade ganska snabbt, men vaknade så fort jag ville röra på mig.
Svårt att förklara smärtan... Min vänstra tinning slog rakt in i hans skalle, och jag vände tydligen hela sidan av kroppen i smällen, så att allt på höger sida är OK, men inte vänstra. (Passar ju utmärkt med tanke på att jag är vänsterhänt).
Jag har kollat i spegeln nu på morgonen, och jag har en rejäl bula vid vänster öra. Vänster öra är väldigt uppsvullet av smällen, och mitt örhänge bara flög ut när vi kolliderade. Det blödde lite på örat, men det är Ok. Sen är det egentligen hela vänstra axel. Typ som att det är ur led nästan, fast det är det inte. Nyckelbenet ser jag knappt av svullnaden, och resten av axeln börjar bli blå. Jag har slagit till halsen också, så att en sena är hela tiden helt spänd upp till baksidan av huvudet. Allt gör helt enkelt förbannat jävla ont. Blåmärken på baksidan av armarna från när jag ramlade ner i marken.

Det är rätt otroligt hur jag verkligen bara minns att han kom emot mig, men minns ingenting om när vi slog i varandra, förutom att jag vände mig åt höger, och ingenting från när jag ramlade med huvudet rakt ner i marken. Rätt konstigt hur hjärnan blokerar ut det.

Nu regnar det, och så fort det slutar ska jag ta vagnen till sjukhuset. Ta med choklad och en bok. Sara ska möta upp mig där, pay back från när jag satt med henne där i tre timmar när hon skadat foten.;) Erik måste iväg till sitt jobb, men kommer sen.
Fy fan. Hatar sjukhus. Är inte rädd för läkare eller någonting sånt, snarare det faktum att man måste till ett sjukhus. Det känns så verkligt.
Nu gör det här alldeles för ont. Måste ringa mamma.