Dagarna flyter samman
Allt är nu, och förut
Jag lever i ett nav av förbiflutna timmar
där tid och rum inte väger det minsta
Navet av timmar skingrar sig inte
Allt är en oändlighet med ett tickande ur
Tiden flyter utan slut, eller tanke på att stanna
Vi är ensamma i evigheten
Tillsammans, men ändå svagt och meningslöst
Lika meningslöst som det eviga tickandet
Om man inte lägger märke till timmarnas förbipasserande,
gör det väl ändå ingen nytta?
Slutet är så abstrakt att det tappar sin mening
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
som tänkte något efter detta inlägget