Hösten, igen

Nu faller löven

Jag tror att jag faller med dom

Genom höstsolens strålar skymtar jag mörkret
De mörka molnen ser jag lika tunga, trots den skinande fasaden
De är så nära att jag kan ta på dom utan att behöva sträcka mig

Ibland kommer jag på mig själv med att inte vara medveten om min existens
Vart jag är
Vad jag gör
Blir nästan på körd av verkligheten som kommer körandes på gatan

Men bryr mig lika lite om det