Flera gånger i veckan tänker jag på att jag vill skicka en låt till dig. Skicka minnet som jag har till just den låten. Som ett soundstrack of our life. Det finns så många fina.
Jag tänker på en playlist du gjorde. Som vi lyssnade på. Det var vi. Våra låtar.
Den där gången som du satte på en låt på datorn och sa att den skulle du spela för mig när vi gifter oss.
Låtarna i ditt rum när vi kysstes första gången.
Alla konserter vi varit på och den låten som vi gillar bäst tillsammans kommer, fingrarna slingrar sig runt varandra, scenljuset slår ditt ansikte, dina ögon glittrar mot mig och ditt leende säger allt.
När du sätter in en hörlur från din ipod i mitt ena öra, andra i ditt, mitt i natten på bussen hem.
Dom där låtarna. Som är vi. Och som aldrig kommer vara något annat.
Dom vill jag skicka till dig. Varje dag.
Men det gör jag inte.
Istället lyssnar jag sönder, plågar mig själv. Tvingar bort dig ur dom och försöker få dom att bli någonting annat.
fy fan vad jag känner igen mig i det där. jag är likadan, och jag lär mig aldrig. fast man ska nog inte lära sig om just det.
SvaraRaderadet är ändå lite fint att det gör ont, för då vet man att det inte bara var bortkastad tid.
oh, så känner jag också. att jag vill så himla gärna gå vidare, men ändå så är det fint att känna som man känner.
SvaraRaderamen jag undrar bara hur jävla lång tid det ska ta? jag orkar liksom inte mer.
det kan nog ta hur lång tid som helst. i ett fall, hon som var min stooooora kärlek, tog det 3 år. eller. 3 år. jag har fortfarande inte kommit över henne efter 12. men det gör inte ont längre.
SvaraRaderaja. fan. känns som att det aldrig kommer att bli bra. jag saknar honom så mycket att jag dör. jag vill bara att han ska vara lycklig. men det är väl utan mig han mår bäst antar jag. och då får jag väl helt enkelt acceptera det.
SvaraRaderadet är ju det man måste göra. se som jag gör. "det var inte vår tid, nu. den kanske kommer sen."
SvaraRaderadet blir inte roligare, men ändå lite lättare.
just det där med saknad är jävligt tufft. men samtidigt tror jag det finns två olika former av saknad. den där då man verkligen saknar personen för att man tycker om den så sjukt jävla mycket, och en där man saknar vanan, om du förstår hur jag menar.
det blir trots allt en sjuk omställning när man varit tillsammans så pass länge.
ja. i början saknade jag vanan. och trodde att den saknaden skulle förvirra mig ytterligare, men nu har det gått såpass lång tid, och nu vet jag, av hela mitt hjärta, att det inte är vanan.
SvaraRaderadet är han. allt med honom. och allt med OSS.
Vad ärligt och äkta du skriver, jag blev rörd till tårar. Känns som du gav mig känslan som du har och samtidigt fick jag rädslan för att känna det på riktigt själv.
SvaraRaderaTack, Andrea.:)
SvaraRaderaDet har liksom kommit till det stadiet, där jag inte kan hålla det inne.
:)
SvaraRaderaFörstår det. Gör det som får dig att må bättre, det är trots allt det enda som är viktigt.