Jag stirrar blint ut genom fönstret. Möter min spegelbild.
Mascaran markerar ögonen i det suddiga fönstret.
Alldeles rosig om kinder och näsa.
De blanka ögonen som stumt ser tillbaka på mig, är så tomma.
Jag vill bara omfamna den lilla trasiga tjejen i fönstret, som jag inte ens känner igen. Säga allt det där som man ska.
Mörkret bakom bilden av tjejen som jag inte känner, ser så djupt och välkomnande ut.
Ett lugn sveper sig in runt mitt hjärta.
Jag blundar. Låter mörkret omsluta mig i sin enorma kappa.
Trygg. Lugn. Obekymrad sitter jag i sätet resten av resan.
Likgiltigheten inför framtiden är en käft smäll på en sån som jag.
En besvikelse. Ett så stort nedslag att jag skäms nästan gång tjejen i fönstret ser tillbaka på mig. Denna gången säger ögonen allt.
Tom, likgiltig, ensam och oberörd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
som tänkte något efter detta inlägget