Längesen

Jag grät. Varje dag. Dels för att jag varit dum, men mest för att jag var djupt inbäddad i depression.
Grät mig tills sömns. Grät vid frukostbordet. "Jossan är ledsen. Det kan man vara ibland, länge, utan någon speciell anledning" förklarade mamma för småsyskonen som bekymrat tittade på mig medan dom tuggade på sina frukostmackor.
Grät i skolan, men bara i smyg. Där var jag mest tyst. Lärare frågade mig om något var fel. Dom hade inte hört mig fälla en sarkastisk kommentar på flera veckor, och dom började bli oroliga.
Och E. Som var där hela tiden. Vecka efter vecka satt jag där och grät. På min säng i morgonrock. Ledsen hela tiden. Ville bara sova.
Vi sitter på sängen. Han försöker muntra upp med lekar, kärlek & närhet.
Inget går in. Inget kommer ut.
Vi spelar hänga gubben. E´s 3 ord blir "Josfin är söt".
Jag gråter ännu mer.

En dag gav han mig en serieruta. Jag såg på sidorna att han varsamt klippt ut den.
Den föreställer en clown som ler stelt och som huggit av sig ena sin fot. Under står; Först efteråt insåg Beppo det galna i vad han gjort.
Jag skrattade så att jag grät.