Hej då Göteborg

När man lyfter ut de sista kartongerna från sin lägenhet som man älskar och har bott i väldigt länge, låst dörren och gömt nyckeln. När man då inte vänder sig om, en sån där sista hej då gång, då är det väl rätt? Ingen sista blick på dörren, huset eller gatan. Jag älskar både Göteborg, mitt liv jag levt i Göteborg och allt därtill. Men det var nog dags nu.

Enda sen studenten, för snart tre år sedan, har jag haft en längtan till något som är lite mer spännande. Inte tillbaka till New York, utan något annat, där jag inte känner Någon. Där jag inte hittar eller där jag inte vet vad alla knepiga konserver är för någonting. Något, inte hemma.
Berlin har jag bara varit i några gånger. Känner inte någon, talar definitivt inte språket, och konserverna är helkonstiga. Det var hit jag ville. Här skulle det nog bli bra. Hej då fest i Göteborg med vänner, "vi ses snart i Berlin"-hej då kramar och pussar. Detta blir nog strålande.

I bilen på morgonen, efter den icke befinnande blicken mot dörren o.s.v, kändes allt så bra! Sov lite, åt choklad, var exalterad till att kommer ifrån Sverige och solen sken. Behövde bara lämna Sverige så sken solen.
Pappa kör, jag sitter med kartan över Berlin i handen, vi hittar på första försöket, behövde aldrig ens vända, jag visste precis vart vi skulle. När vi burit in all (skit) packning, fått hjälp av en schysst granne, så va vi hemma. As mysig lägenhet, fint golv och roliga färger på väggarna, men kallt som fan. Eldade som slavar i kaminerna men det blev aldrig varmt! Sov i; tights, tjocktröja, strumpor, dun tofflor, under täcke, 2 filtar och frös fortfarande.
Så, första natten var sådär.
Peace out sålänge.