hur kommer det sig, att det minsta lilla kan tvinga mig tillbaka till verkligheten. att ett litet oskyldigt mänskligt beteende kan få drömmarnas, eller snarare förnekelsens dimma att skingra sig.
för helt plötsligt är jag där. i ensamhetens stilla bubbla igen. tycker synd om mig själv. och känner mig ensam. trots att jag bara för en stund sen kände att allt var okej. men det är det som är problemet. att alltid balansera på en tunn tråd, fritt fall, med glasskärvor som skyddsnät. aldrig veta, aldrig kunna vara säker. att våga släppa taget, blunda och bara falla fritt. lita på att bli fångad innan glasbitarna pressar sig igenom ens inte längre så hårda yta för att göra hål och låta verkligheten blöda ut som en enda geggig massa.
nu är det min tur. att blöda känslor.
det blir så sörjigt, kladdigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
som tänkte något efter detta inlägget