Mamma på Manhattan

Måndag kväll kl23:
Nu sitter jag på hotellrum nr 511 på Hotel31 på 31st street/Park avenue. Andra natten här med mamma. Hon åker hem till Gbg på onsdag och ville att vi skulle bo hotell några nätter inne på Manhattan. Vi tog tåget från Long Island igår, kom fram vid Penn station vid kl 14. Gick till hotellet, och fattade innan att hotellrummet skulle vara litet, men inte så litet så att mammas väska inte skulle få plats! Vi gick in och kunde knappt vända på oss samtidigt där inne, men när klaustrofobin lagt sig så va det bara att gilla läget.





Vi gick ut på lunch, och fortsatte att strosa runt. Det blev en mini-shoppingtur och sedan vid middagsdags gick vi in mot Times Square i hopp om att finna något på vägen. Det gjorde vi _inte_, och precis innan vi tänkte att Hard Rock va sista utvägen så hittade vi Blue Fin, en vråldyr restaurang som jag läst om i mammas turistguide. Ok, inte vråldyr, men väldigt fin, känd och enligt mig; Dyr. Vi satt bredvid ett sällskap på 3 pers, varav herren i sällskapet började prata med oss. EN rejäl jänkare va han, från södern, vrålrik om allt han sa stämde. Hus hit och dit, och varit i Europa 53 ggr. Han och hans fru va super trevliga, och bjöd oss på vårat vin. ("Yes" tänkte jag, och slutade små-sippa på vinet). När vi satt där insåg jag att vi satt precis bredvid ingången till ett fint hotell, W heter det. Jag såg finfina bilar köra upp mot ingången och ut ur en stor jeep kom en kvinna som jag känner igen som danslärare i So You Think You Can Dance, som jag har kollat på tuuusen ggr. HON kliver ut. Jag tänkte direkt att det säkert är uttagning, som till Idol, på dett hotellet, ELLER vara slump. Men när det sedan fortsätter välla in fina bilar, och till slut Kat Dee (eller vad hon heter) som är programledare för SYTYCD, så fattade jag att det var hela crewet som skulle dit.
Hur som, satt jag där och försökte håll masken, medan mamma inte hade en aning om vilka människorna som jag blev uppspelt till, var.
Vi gick hemåt, och somnade som stockar kl00.






Idag åkte vi ner till Battery Park, åkte 1 timmas rundtur med båt runt Manhattan, och hade världens trevligaste guide på färden. Det va supermysigt och skit kul. Efter det gick vi uppåt på Broadway och njöt av staden under hela eftermiddagen. Shoppade lite, åt, tjötade, läste om kände grejer runt oss. Vi gick till hotellet via Lexington och jag kände mig lite mer hemma, kändes som när jag bodde med Karolina på 88th street/1st avenue... Så hemtrevligt och mysigt.
Vi satte oss för varsin drink innan vi kom till hotellet och när jag satt där med min öl, såg jag plötsligt någonting läskigt på andra sidan gatan. AMANDA LEPORE! Herregud! Jag sa till mamma att det va en mega-kändis, och hon hojtade om kort, jag hojtade att det va pinsamt, hon gapade nej, jag ner i min väska, fumlar fram kameran, tycker på fel knappt, sätter fingret mot objektivet, tappar den nästan, mamma; hurGårdethurGårdetfickdunågotkortfickdunågtokort? och jag trycker på nånting, som visar sig vara videoinspelning, men trycker ändå på fel så att det inte blir någon inspelning heller. Suckar lite tungt medan mamma säger; spring efter då?
EUHM-NEJ.
Hursom, vi gick hemåt, fixade oss och ut och käkade. Vi gick runt lite på 3rd avenue och letade ställe. Mamma ryckte plötsligt till och viskade i mungipan att vi skulle så in på restaurangen FÖR ATT där sitter ju en jätte-kändis!! Jag tittade men vågade inte ordenligt, men såg ju direkt vem hon menade. Larry David, som skrev SEINFELD med Jerry Seinfeld. Vi satt i säkert 30minuter och försökte diskret snegla mot honom och se och titta på allt han gjorde. Det satte sig två tjejer vid bordet bredvid vårat, som också trodde att dt va han, fattade vi på vad dom pratade om. Dom bestämde sig för att gå fram och be om autograf. Efter att ha försökt läsa deras läppar och kolla deras kroppsspråk mot honom och vice versa, fattade jag att det inte va han. Han va jätte lik, och förde sig precis likadant, men det va inte han. Fick vi reda på när tjejerna kom tillbaka. ATTANS! Hade ju blivit 3:e kändisspanet!
Vi tog oss en drink på en bar i närheten och såg lite av matchen NY Jankees-Boston. Mamma och jag diskuterade reglerna i sporten baseball, och kom ganska snabbt fram till att vi inte har en aning om någon regel, alls. Vi satt med varsin Mohjito i baren och stirrade på plattv:n. En spelare från Bostons lag skulle slå, och missade flera ggr, vilket alla i baren verkade gilla. Plötsligt sätter han den, och skjuter långt som fasen. Mamma utropar ett; "YES" och drar armen i en gest som att hon har fått till det, medan jag tittar på henne och säger;" om vi hejjar på Boston borde vi nog gå till en annan pub, du. Varför gjorde du så??" viskar jag fram. "Jag blev så glad att han äntligen träffade" svarade hon.
Aja. Vi är inte så sportintresserade av oss...