Världens längsta vecka. Och ändå har ingenting egentligen hänt. Jag har hur mycket skola som helst. Så mycket att när jag förtvivlat försökte tvinga mig själv till sömns igår kväll (kl23) hade jag sån stressmage att jag trodde jag skulle kräkas. Sen vaknade jag vid tre tillfällen under natten av att jag blödde näsblod. När det inte var näsblod som väckte med var det paniken över att jag knappt hunnit sova någonting som var boven. Det har ju hänt andra saker också. Min inte så lilla lillebror fyllde 20 år i tisdags! Helt sjukt. 20 år. Pff. Så där bara. Vi firade rejält med familjen och det blev som vanligt sent och emotionellt. Onsdag var alltså en väldigt seg dag. Igår var jag på Volontärträff på Röda Sten Konsthall. Väldigt trevligt och spännande. Jag ska dit imorgon på invigningen av DET HÄR som ser ut så här:
I övrigt så väntar jag mig att allt ska vara klart och i sin ordning snart så att jag kan göra roliga saker och inte känna mig deppig och urusel. Tråkigt när man känner att allt man gör är skit. Och att medelmåtta liksom blir ordet som definierar en själv och allt man åstadkommer. BLÄ. Hur gick det från att vara så bra till så jävla dåligt?
Jag har ett svar, ett mycket enkelt svar, det är februari... Ge det en månad eller 2 och vi kommer alla känna oss lika awesome som vi egentligen är igen, eller nåt... ;-P
SvaraRadera/HannaPanna
Ja du har förmodligen rätt.
SvaraRadera<3