X

Jag försvinner bort i någon slags låtsas-glömskan.
Det känns bra och allt är så fint.
Sen ser jag gammalt fint.
Bilder. Känslor. Stunder.
Och tanken & känslan av att detta aldrig kommer tillbaka rörs upp i en häxblandning av ångest, sorg, hat, tomhet och framtidslöst.

När blir det bra egentligen?
Jag känner mig så ensam. Och jag ser till att inte känna någonting alls.
Jag förstör mig själv inifrån och ut, och jag bryr mig inte ett skit.