Sea Lion

Igår hände det grejer kan man säga, jag tog mig ut! Förutom lunch med Elvira i måndags är det första gången på fem dagar som jag kommer ut. Emma och jag gick för att köpa henne en Mac Book Pro på Siba, där den va slut. Åt glass i solen, och på vägen hem gick vi förbi ett antikvariat som sålde massa fina bilder. Jag hittade en karta över Berlin och en över CA som jag köpte. Och ett par andra bilder som är gåvor så jag kan inte visa dom här. 

Gick hem för att jag skulle skriva mitt sista prov i denna fantastiska dinosaurie-kurs jag läst över sommaren. Alla andra prov har gått bra, detta gick nog... käpprätt alltså. Fattade ingenting och kände mig helt värdelös. Får se om jag ens klarade det så jag kan skriva den sista "uppsatsen" som man tydligen måste göra också. Hur skriver man en uppsats om dinosaurier liksom? Känns jätte konstigt. 

Emma lyckades övertala mig att köra ut till Backaplan en halvtimma innan Siba stängde där, och vi lyckades få tag på en. Lagade mat hemma och rastlösheten klilade över hela kroppen, och precis då ringde Ejan och frågade om  jag ville med och se Sea Lion på Pustervik. Det ville jag, och det var verkligen kanon bra. Nu har jag snott Emmas fruktansvärda skvallertidning som jag måste läsa till kaffet.

X

hur kommer det sig, att det minsta lilla kan tvinga mig tillbaka till verkligheten. att ett litet oskyldigt mänskligt beteende kan få drömmarnas, eller snarare förnekelsens dimma att skingra sig.
för helt plötsligt är jag där. i ensamhetens stilla bubbla igen. tycker synd om mig själv. och känner mig ensam. trots att jag bara för en stund sen kände att allt var okej. men det är det som är problemet. att alltid balansera på en tunn tråd, fritt fall, med glasskärvor som skyddsnät. aldrig veta, aldrig kunna vara säker. att våga släppa taget, blunda och bara falla fritt. lita på att bli fångad innan glasbitarna pressar sig igenom ens inte längre så hårda yta för att göra hål och låta verkligheten blöda ut som en enda geggig massa.

nu är det min tur. att blöda känslor.
det blir så sörjigt, kladdigt.

Dagar som gått

Dagarna innan Sean åkte hem var jätte bra. Vi gick en sväng själva till Kino och pratade om framtiden. Fikade hemma hos Joakim och pratade om allt möjligt. Hängde med Elvira, Anna & ongarna i Slottskogen, fikade, åt lunch på Tranquilo i solen. Och nu, är vi tillbaka till skype-relationen... Är så tråkigt, men samtidigt uppskattar jag det så mycket. Känns ensamt och tråkigt men har tid att fokusera på annat. Just nu: att vara sjuk.

Du

Tid har aldrig känts så dyrbar som den gör med dig.

Ibland när du ser mig ögonen tittar du så djupt att tiden stannar. 

Samtidigt rinner den förbi snabbare än någonsin och jag vill frysa varje ögonblick och spara dem i en evighet. 

Du får mig att vilja. Allt och ingenting. Kämpa för det som är viktigt, och släppa det som släppas bör.

Se möjligheter istället för hinder och få livets blommor att blomma på nytt.

:(

Hjälper väldigt motstridigt till att packa.

Emmaboda

...var väl så där. Har aldrig varit där innan och kommer nog inte åka tillbaka. Jag hade kul och så, det var inte det. Men jag är nog dels för gammal för DEN festivalen (för tro mig, jag kan inte vara mer pepp på alla festivaler jag kommer besöka i California i framtiden) och dels blir jag sjukt trött på fulla äckliga svennar som sprutar med vattenpistoler (???) på varandra. WTF is up with that egentligen? OCH det värsta: mina underbara fantastiska Nike´s blev stulna. UTANFÖR tältet när jag var I tältet (obs: sov inte). Jävla iddisar alltså. Blir så less.

Hur som, det var rätt mysigt. Såg en del goa band. 

Ultimata festival plagget

På landet hittade mamma och jag en gammal "safari"-väst som tillhört min lillebror när han lekte Ernst från sommartorpet (tydligen??) när han va liten kid. Men jag provade den, och den har ju fickor överallt! Hur smidigt som helst verkligen. Den är en ceeper och den ska med till Emmaboda till helgen!